Snöyra och morgonvåfflor
Gång på gång öppnades ögonen under nattens gång. Litet pyre i magen vill inte alls ta till sig att det var dags att stilla kroppen och komma in i djupsömn. Lydde motvilligt, klev upp och möttes av snöyra. Stegen mot frukost, kändes plötsligt tunga..
Ja, hade hoppats på att det inte skulle lägga sig något vitt täcke över Göteborgs stad detta år, visserligen verkar mina önskningar slå in då bit efter bit tynar bort.
Intog dagens första mål, klottrade vidare på mitt livs projekt (som jag inte har planerat att skriva någonting om i bloggen). Skulle precis hoppa in i duschen, kikade på telefonen och till min förtjusning hade jag ett oläst sms.
I lägenheten över var våffeljärnet i full gång och jag var välkommen att ta del av dessa frasiga godsaker, oj vad fort kläderna åkte på!
Och så mysigt! Där satt vi, stora delar av grannskapet och snön utanför lekte glatt. Perfekt start på dagen och jag är så glad över att bo där vi bor.
Trots en kanonförmiddag och en hyfsat bra eftermiddag så känns kvällen ensam och saknaden av min livskamrat stor. Ringde upp honom på Skype och tackar teknikens under, fick gråta ut och lugna ner mig. Han vet exakt vad jag behöver höra när jag känner mig som mest uppriven.
Kvällen fortsätter med lite zappande på tvn, en god kopp te och mitt projekt!
En festlig dag
Lägenhetens lampor har precis släckts för natten, utanför står regnet som spön i backen. Liten dansar disco och vill inte alls veta av att klockan strax är läggdags för sin trötta mor. I natt kommer jag somna med ett leende på läpparna, dagen blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat ana!
Fick mig ett ovanligt vaknade i morse, telefonen ringde och min Jennie ringde och sjöng. Även om hennes kraxande sång var vacker somnade gott om igen och vaknade ännu en gång att telefonen vibrerade i mitt öra.
"Upp och hoppa, morgonrocken på för nu kommer vi" Det var mina kära grannar Ida och Madde (och nära vänner) som var på ingång. Och vilken entré sen! Med blommor och grodbakelser och vacker sång entrade de min hall.
Vi fikade och pratade och myste sådär på morgonkvisten, vilket uppvaknande välbehövligt efter dagarna som varit. Inte var dag jag har någon att äta dagens första mål med, jag tackar och bockar och fylls med värme hela jag!
Men detta var inte sista överraskningen för dagen. På eftermiddagen med femton minuters mellanrum knackade det på dörren. Ett blombud och ännu ett blombud. Första buketten var från min fina familj och den andra var från mina kära man på andra sidan jorden. Jag blev rörd, inte var dag det knackar på ett blombud efter ett annat, tack så hjärtligt!
Dagen avslutades med bästa Jennie som kom förbi med lite presenter. Eftersom hon även agerar särbo och håller lite i Petters roll under graviditeten så målade vi av magen och fotade. Jag själv tycker inte den är så vacker att titta på men det är kul att se hur mycket den växt.
Så alla inblandade under dagen, jag tackar och bockar och kryper till kojs med ett leende på läpparna och hoppas morgondagen bjuder på lika många leenden!
Tvivel
Det har gått över en vecka sedan jag kysste mansväns kind en sista gång innan han gick utanför dörren, åtta dagar tillbaka för att vara jobbigt exakt. Tycker ändå det har känts förvånansvärt bra och hade inställningen att detta var en del av kaka. Så nu, efter dessa dagar så har jag blivit som förbytt. Jag saknade, längtade, funderade.. Idag är jag helt tom efter en natt av dålig sömn och tankar så det räcker för hela befolkningen på denna värld.
Plötsligt har jag växt oerhört och enda jag ser i spegelbilden är en klumpig och trött dam på snart 22 år. Allt gick så fort. Insåg att här står jag med ett pyre i magen och jag blir inte mindre med veckorna, dessutom gör det inte heller mindre ont överallt om dagarna. Sammandragningar kan få mig att kräkas och för att inte tala om foglossningarna på nätterna.
Känner mig besviken, enda som ekar inne i huvudet är: "Åh det är så mysigt att vara gravid och dela det med någon man älskar". Detta har jag ju hört och läst x-antal gånger och varit blåögd nog att tro varenda ord. Nej, det är inte så mysigt, ganska obehagligt och tråkigt. Enda jag vill är att pyret ska komma ut och möta världen, oj vad jag vill ha denna dagen här och nu.
Men självklart är inte alla dagar pest och pina, även om jag bara spyr galla över det. Det är en är helspeciell känsla att lära känna pyret där inne, buffar man mot magen får man svar tillbaka. Ibland buffar jag flera gånger om dagen och jag får alltid svar tillbaka, jag är alltså aldrig ensam!
Nej och det vet jag också att jag inte är. Jag har mina fantastiska grannar och min bästa vän J (som förövrigt också fått gå in petters roll) och även om min familj och svärföräldrarna finns på avstånd har jag 100% stöd där också. Det kunde varit värre, jag vet!
För att vara så sysselsatt som möjligt har jag en "aktivitet" per dag som jag ska göra (så länge jag inte jobbar för då går dagen snabbt och jag är trött som en gnu när jag kommer hem och sängen blir min bästa vän). Tycker det fungerar bra, det kan handla om allt, att diska, dammsuga, pussla, skriva ett brev och så vidare, och så vidare.
Men jag ljuger om jag säger att jag trivs att bo här utan sambo och jag blåljuger om jag säger att jag inte vill ha hem han alls. Precis som textklotter ovan så avslutar jag likadant:
Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör..
Dag två
Andra dagen till ända sedan mansvän lämnade svealand och bosatte sig på andra sidan jorden. Det är mörkt, saknar snön, vill krypa tätt intill och somna tryggt. Det liksom gör ont inom mig, en smärta jag inte kan sätta fingret på. Fortfarande strömmar frustrationen med blodet och genom hela kroppen men det går över snart, det går över snart..
Som sagt, jag är inne på dag två av alldeles för många dagar. Kvällarna känns tyngst, då man över allt annat vill sätta sig nära och bara slappna av. Jag lägger mig intill Scholes oftast är hon inte mycket till myssällskap och andra sidan är hon helt underbar att ha hemma. Att en katt kan tillföra så mycket i vardagen är egentligen helt fantastiskt!
Dagen till ära har jag, plockat och dammsugat delar av lägenheten. Om det inte vore för sammandragningarna som suttit i sen i natt så skulle jag vara klar med städningen här hemma men jag känner heller ingen vidare stress. Min Kära granne Ida kom ner på en kopp te i förmiddags och oj vad det uppskattades!
Även om dagen har varit en jättebra dag med mycket positiv energi som kom som en klar blixt från himlen så känner jag sånt agg. Jag kommer aldrig hänga ut min sambo som ett svin eller en dålig karl, det skulle inte ens falla mig in för han är den finaste människan jag någonsin lärt känna. Kanske just av dessa känslor jag känner mig så arg på hela situationen? Antagligen är det så!
Nästa vecka är mycket inbokat både jobb och besök hos barnmorskan och en eventuell tjejmiddag till helgen, känns mycket lovande för humöret!
Jag och magen i veckan 16.
En dag i taget
Jag avskyr den krypande känslan av oro som liksom går millimetervis genom hela kroppen. När den passerat magen så gör det mest ont och det blir svårare att andas. Att lägenheten gapar tom gör inte att oron blir mindre påtaglig, snarare tvärtom. Snart kanske jag kan se mer ljus än det som lyser på mig utifrån...
Vet inte om jag kommer fortsätta med att blogga, blickade snabbt igenom några inlägg och inser att det var över ett år sedan jag skrev det senaste och att det redan då sinade mellan inläggen. Efter gårdagen så kändes det som om jag hela jag var full av frustration, sorg, oro och så vidare. Någonstans måste jag få ut det och jag prövar sakta men säkert knappa ner några ord för att se om det kan lätta stenblocket som vilar över bröstkorgen.
Så mycket har hänt i mitt liv sedan jag senast klottrade ner mina tankar, önskningar och funderingar. Jag vet inte vart jag ska börja så tänker att jag tar det inte från början utan hoppar fram och tillbaka. Det är ju för min egen skull jag överhuvudtaget skriver.
Det har blivit ett nytt år och även om det inte gått många dagar in på 2012 så har mycket ändå hänt och det kommer bli ett händelserikt år. Min kropp är numer inte ägnad åt mig själv och har inte varit det sedan sex månader tillbaka. Lilla pyret som lever i mina mage växer och gör vardagen lite tyngre (fysiskt) än vanligt.
Allt har gått så fort och det känns ibland som att den 8e augusti var igår, den 8e augusti när jag hoppade av glädje i sängen och skrek av lycka med ett positivt test i min darrande hand. Vi hade precis kommit hem från en liten tripp i danmark som blev vår sista anhalt på semestern.
Jag minns knappt månaderna emellan augusti tills nu, jag minns ultraljudet och jag minns att jag någonstans tyckte att tiden gick sakta. Idag känns det som att tiden är knapp och jag måste få iordning allt innan pyret anländer till världen.
Men det är inte en dans på rosor och även om tiden känns knapp så kommer det vara de tyngsta (inte bara fysiskt) tre månaderna någonsin. Mitt i allt så sitter jag nu ensam i lägenheten och har inte en pinal fixad..
Igår kom dagen jag haft ångest för sedan mars förra året, min sambo reste till singapore i studiesyfte.
Jo i Singapore, jag har hört namnet förut men kan inte ett jota om hur det ser ut, vart det exakt ligger eller vad det är för typ av land. Jag vet bara att det är 30 grader varmt året om och ligger på andra sidan jorden och att min sambo tillbringar sina dagar där borta.
I mars fick han ett brev om att han blivit antagen till studier utomlands och var intagen på en av världens bästa skolor gällande det han läser (media och kommunikationsvetenskap) och tanken från början var att jag skulle följa med och vi skulle göra denna resa tillsammans men någonstans inom mig så kändes det helt fel från första början att åka iväg ett halvår och bo på andra sidan. Planeringen gick sådär och inte blev det lättare att ta beslut när vi fick reda på att vi skulle utöka vår familj från två till tre (och katten).
Det blev tungt i planeringen och två människor ville två helt olika saker och trodde aldrig i livet att vi skulle hitta en bra lösning på det hela. Med handen på hjärtat så känns det inte bra att ha min käre P där borta nu när jag behöver honom som mest men för hans egen skull och vår skull i framtiden så fick det bli såhär.
I april kommer vi att få möta pyret, eller ja, den 10e är jag beräknad och man vet ju aldrig när dessa små liv behagar att komma ut. Det enda jag förstår är att det kommer göra förbenat ont och att jag förmodligen kommer ångra mig mitt under själva förlossningen. Just nu är enda stora oron att P inte kommer närvara. Att jag kommer få åka in och uppleva allt ensam. Så kan det komma att bli om pyret väljer att titta ut mycket tidigare än vad som är planerat.
Jag håller mina tummar och tår att allt går som planerat men alla kan ju fortsätta på ordspråket: "Ingenting går..."
Envist virus?
Idag tog jag mig i kragen och vandrade iväg en febergrad på 38.2 trots detta envisa bråket mellan kropp och hjärna, orkade jag mig igenom hela dagen, andades djupt och snappade åt mig 30 minuters övertid på det! För att sätta andra ord på detta: JAG TRIVS MED JOBBET!
Borde sova, ögonen rinner av både utmattning och mänsklig trötthet! Mörkret la sig över stan för ett par timmar sen, snarkade till som en baby i soffan, dreglade lite på kudden och vaknade igen. Återigen har stressen satt sig mitt på pannbenet och huvudet dunkar, tänka sig att vi styr kosan mot vårt eget på måndag - räknar neråt!
Sitter och smuttar på äppel/kanel/russin-te, försöker inbilla mig att viruset sittert psykist och att det försvinner om andan hålls i sisådär 30 sekunder öppnar ögonen och blir besviken.. Vardagsrummet är inrett med två glas rött, två killar med näsan i boken och det sitter i halsen så fort någon nämner ordet TENTA och kom då ihåg, att det inte är jag som är en student, jag "bara" lever med en sådan!
Inför resan på måndag, ett nytt steg i rätt färdriktning i livet så har inte allt gått enligt planerna. Inte minsta pinal infinner sig i en kartong.Borde börja, redan för några veckor sedan kanske? Jag bär på ett virus likt en åsna och min man och hans vän är fullt upptagna av tentatentatenta - Nämde jag ordet Tenta? Önskar killarna ett gott lycka till på fredag och hoppas att vi får tummen ur så snart som möjligt!
Åtta
Sista klappen är inslagen och nedräkningen kan börja, i morgon räknar vi från sju dagar och neråt!
Det är inte julafton jag överhuvudtaget tänker på, även om jag nyss nämnt julklapp. Om åtta dagar står vi där tillsammans i vår alldeles egan lya, där vi får göra precis vad vi vill. Det sprätter i kroppen bara jag tänker på det och munnen formas till ett utdraget U.
Dagens datum är 12 och det är lika många dagar kvar till denna omtalade och traditionella aftonen. Jag har handlat klappar i år, de dyraste klapparna av alla år jag levt! Med mina ynka 23 kronor ska jag leva på i tolv dagar till.. Jag klarar mig, ser ljuset någonstans där framme, äsch! Inte gör det något att leva på nudlar resten av månaden?! Strunt samma om jag får gå fram och tillbaka de tre sista dagarna på jobbet, allt har ordnat sig nu.. Jag och min sambo har någonstans att bo, vi har våra vänner och vi har framförallt varandra!
När saker och ting börjar falla ner till brännande grader så är det viktigt att dra i nödbromsen och sakta dala men inte ända ner. Det är viktigt att dra ett djupt andetag och fråga sig själv - vad vill jag?
Efter nästan en vecka hemma med ögoninflammation hände allt på en och samma gång, allting hängde löst, hängde i en tunn tunn tråd på god väg att spricka. Trodde det var kört, att ingenting kunde räddas och allt bara skulle försvinna spårlöst utan minsta minne. Nej. Det var inte dit jag ville komma och jag bestämde mig för att leka hjälte och lyckades!
Jag är glad för det jag har, jag ska inte behöva leka varken bov eller hjälte något mer.. Jag kan andas, jag kan le, jag kan göra precis vad jag vill!
Saknad
Kom in i värmen igen, trots att solen stod högt på himlen så gnagde kylan på nästippen. Jag slog på datorn, kollade genom gamla bilder och chattade med vänner. Så slog det mig att den här personen var det evigheter sedan jag pratade med, så skickade iväg ett hej, och bara genom en liten pratstund på max fem minuter så inser man att någon är riktigt saknad!
Decembermånad
Utomhus är det grått, snön ligger som ett packat täcke över hela göteborgsstad. Det är decembermånad och sjuhelsikes mycket som händer denna vintermånad. Vi har fått lägenhet, eller ja - fått är inte rätt ord, Vi har köpt en tvåa på, en stor vacker och ljus tvåa på kungsladugård (majorna).
Dock är inflyttningsdatumet den tjugonde, en måndag! Jag kan inte ta ledigt pga detta men måndagarna är mina tidiga dagar så vi får nog till det i vilket fall som helst. Men bakom all lycka så döljer sig något, ingen av oss kan sätta fingret på vad. Ingen av oss ser direkt fram till flytten.
Även om detta inlägg var påbörjat igår så finns samma tryckande känsla men allt känns mycket bättre idag!
Solen ligger på och jag blir full av energi!
Ska strax ta en promenix och sedan in till doktorn, nu ska vi komma underfund med alla bakterier som lever i mig. Varför jag känner mig så utmattad och irriterad, jag gissar på virus!
Decemberstressen gör sig också påmind emellanåt, lite för ofta enligt mig. Julklappar till den, den och den och juste ja! DEN också! Jag sliter förmodligen mitt hår veckan innan denna omtalade aftonen!
det blir aldrig som man tänkt sig..
Så kvällen blir kanske inte som vi tänkt oss? Vi hade tänkt laga mat tillsammans och bara umgåtts här hemma. Jag tycker det kan bli lite sent att börja med ett ihopkok vid halv sju. Jag är dessutom inte i form vilket gör att jag inte orkar lyfta på rumpan för att gå ut att äta, det sparar jag till i morgon!
Lite tråkigt att Ewa kände av allergin redan efter femton minuter, så de sover hos en släkting under helgen. Riktigt trist men då behöver vi inte lämna bort lilla hjärtat heller!
Så just nu ligger Scholes bredvid mig när jag ser på Tv. Vi försöker komma på vad vi ska göra ikväll?
en veckas förkylning
Idag har jag legat inne i en vecka med snorig näsa. Jag har inte ens orkat stapla mig utanför dörren, bara att gå mellan vardagsrummet och toaletten har varit en pina. Varje rörelse känns som jag sprungit milen - i och för sig har jag aldrig sprungit så långt..
Idag känner jag mig bättre men är absolut inte i närhet av toppform! Jag har lovat jobbet att komma på måndag, det har det tydligen varit kaos hela veckan då personal varit sjuka! Känns oerhört trist att ta emot besök när man inte mår som man ska. Väntar just nu på att svärföräldrarna ska komma, de landade på landvetter 09.05 tror jag, så de kommer nog när som helst!
Petter ska vara i skolan fram till fem så han blir sen hem, sen måste han iväg med vårt lilla hjärta och jag fortfarande inte släppa att hon ska vara borta under helgen. Ja, ja, bara att acceptera och glädja sig tills hon kommer hem igen!
Hjärtat!
En sån där "sätta sig på tvären" dag...
.. och här sitter jag nu. Jag väntar på pizza och mitt humör börjar väl ta form till det bättre igen. Hela dagen har gått emot mig. Jag har varit hungrig och haft cravings på allt sött man kan tänka sig! Trodde att det kanske vankades en bulle i ugnen hos mig men till mitt lugn var inte så fallet, hej röda veckan!
Inte är jag frisk ännu och i morgon får vi finbesök från den norra delen av Sverige. Svärföräldrarna kommer hit och stannar över helgen. Det ska bli kul att få se dem igen, det händer alldeles för sällan men avståndet mellan Göteborg - Luleå är lååångt och dyrt! Vet inte riktigt vad som har planerats de kommande dagarna. Jag är liksom i en bubbla och lyssnar med ett halvt öra. Jag känner mest att det är så tråkigt att jag inte är i toppform, då vill man helst av allt dra täcket över huvudet och inte visa sig för någon annan än just den. Bara att hålla huvudet högt och hålla tummarna för att baskiluskerna dör, sen kan jag kanske andas som vanligt folk igen?!
En annan sak som känns otroligt jobbigt för mig är att vi måste lämna bort katten över helgen då min kära svärmor är tokallergiker. Det är inte själva bortlämningen som känns jobbig utan att hon ska vara hos en person jag har mycket svårt för. Kanske det mest handlar om att jag är vresig och barnslig men det finns ingen annan lösning och det är bara att gilla läget. Det blir skönt att få hem vårt hjärta sen på måndagen!
Nu har jag fått pizza i magen och humöret är för sekunden riktigt bra, så nu ska jag lägga mig tätt intill kärleken och glo på dumburken!
Besök från Karlstad!
Vill bli frisk och komma ut igen!!
Röstar för första gången, de gick ju ... ja, åt ...
Mitt hjärta!
på´t igen!
Oj, känner mig galet ringrostig, inte bara på grund av förkylningen utan för att det var väldigt längesen jag knappade ner mina tankar i ett blogginlägg. Jag ska försöka, det är mycket som har hänt, att sortera tankarna tar sin tid.
I skrivande stund börjar jag friskna till från det värsta jag varit med om på länge! Hög feber, hosta, streptokocker, urinvägsinfektion och öroninflammation. Ja, allt detta på en och samma gång. Detta kom väldigt olägligt då jag fixat jobb!
Jag har vikariat fram till jul på ett dagis här i närheten, underbar personal och väldigt väluppfostrade barn, med andra ord, jag trivs som fisken i vattnet! Så efter en vecka fick jag allt detta och nu på måndag kan jag komma tillbaka igen!
Något som oroar mig mer och ger mig ångest är att vi är bostadslösa från och med sista december. Vi har hyrt av en kille i andra hand och denne har inte hyrt ut lovligt. Så pga rättsliga skäl och policy har hyresvärden slängt ut oss. Lägenhetsletande är i fullgång och ett alternativ det lutar mycket åt är att skaffa en bostadsrätt, vi får hålla tummarna och låta tiden utvisa vad som händer!
Jag har så mycket mer tankar men känner att jag inte får ner allt i ett enda inlägg med risk för tråkig och HELT ointressant läsning, så delar jag med mig lite av ett par fina höstbilder!
Vanligtvis, får hon inte vara i närheten av bordet när vi äter!
Men här är hon så söt!
Hon försöker men det går inte hos oss!
Ute på höstpromenad
Scholes vill ivrigt ner
Nosar i gräset
Vill inte kalla henne fet, föredrar biffig
Duktig tjej som kan klättra högt i träd!
Vår ögonsten!
Ibland hänger inte Pappa P med när Scholes sätter fart!
Scholes älskar snår av alla slag, bara att snällt följa efter!
Vi hittade ett nytt hem, dock lite litet för tre!
Pappa P tycker väl sådär om att gå ut med katten i koppel
Mina två älsklingar!
Precis som mamma M gillar hon blommor
HÄRLIGA HÖST!
(Foto: Jag & P
Redigering: Jag)
Total jävla obalans överallt!
Ju mer klockan slår, ju mer vill mina ögon hålla sig öppna och kroppen vara klarvaken. Mitt inre, eller ja, något där inne beodrar att jag ska låta ögonlocken falla men hur mycket jag än försöker så slutar det med att jag sitter rätt upp och inte får någon luft. Har ställt fönstret på glänt, de är en bastu här inne i sovrummet. Jag har fördrivit de senaste minuterna med att söka tre jobb, ett receptionsistvikariat och två inom lokalvård. Jag har även matat igenom flera avsnitt av tre kronor.
Jag har ont i urinvägarna och inte fått ett enda samtal från doktorn angående det senaste testet. I morgon ska jag ringa till både vårdcentralen och gyn och kräva en undersökning. Jag kan inte gå och ha ont så fort jag tar steget utanför ytterdörren.
Sitter och funderar på gårdagen, åkte med Petter till en klasskompis för att fira födelsedag. När vi var inne på systemet tidigare under dagen kände jag att nej, ingenting lockar och ställde ner två öl i korgen. Det räcker gott, jag har avstått från massa förslag om vinkväll här hemma tillsammans med kärleken, för mig duger det gott med saft. Men för att återgå till gårdagen. Med lite annat inhandlat från den gröna-skylten-affären tog vi spårvagnen ner mot stan för att shoppa loss lite. Jag behövde nya leggings och fick med mig lite smått och gott hem och hade 300 kvar av summan som jag hade satt som en gräns.
Kom hem, talade med stora telefonen inne på badrummet och fick upp båda det ena och det andra. Sen försvann illamåendet som jag gått med stortsett under hela dagen. Vi tog nästa spårvagn till kalaset. Kommer in och jag känner att jag bara vill vända i dörren, jag känner för fan inte en människa här inne. Men efter ett tag så kändes det mer bekvämt och det var en härlig stämning. Dock var jag inte helt i mitt esse och gjorde inte så mycket ljud av mig. Raggade jobbnummer och fick nya vänner!
Förfestade ett tag och åkte sedan ner mot staden och hamnade på ett uteställe, vi var ett härligt gäng som var ute men. Hur mycket jag än försökte så kände jag att sängen och värmen hemma lockade mer än allt annat, för att inte tala om huvudvärken jag hade. Drog några dansmoves och kände efter ett tag att, nej. Jag har gjort det här. Jag känner mig för gammal. Hur kan jag som 20åring känna mig för gammal? Att vara ute och dansa gör väl varenda människa, i alla fall någon gång då och då.
Jag ställer mig mer positiv till att ta en drink eller ett glas rött/vitt och bara småprata, ta en svängom emellanåt på dansgolvet för att sedan slå sig tillbaka i den nersuttna soffan på utestället och ta ytterligare en drink och småtjöta. Dock kändes det så underbart att träffa nya människor och framförallt att jag gav hela kvällen en ärlig chans och inte satt hemma och småsurade för att "jag inte vågade". Det är otroligt, jag växer mer och mer för varje dag ändå känner jag mig i total obalans hela jag.
Hoppas på en fin måndag i morgon och att få någonting gjort, måste göra lite uppgifter innan mötet på arbetsförmedlingen går av stapeln på torsdag förmiddag..
Nu ska fortsätta att ögna igenom annonser angående jobb och kanske dra ett avsnitt till av tre kronor.
Petter ligger och snosar på Scholes och de andas och snarkar ikapp så det står härliga till. Det är faktiskt ganska mysigt..
Jag och min egna lilla familj!
10 månader tillsammans med mitt hjärta, kvällen slutade i 40 min träning!
Myste, pratade och bara var. Längesen båda två kunnat slappna av såpass som ikväll och bara andas. Lite kul är det att jag fick ett ryck och ville träna under kvällen. Jag fick nämligen DVDn "Platt mage stark rygg" i en liten present. En video jag strävat efter hur länge som helst men inte fått tag i. Sagt och gjort, tillsammans lite fnittrande (ja, i alla fall jag) stod vi där framför tvskärmen och min svett rann totalt. Sedan fick petter vara min träningscoach och hjälpte mig med lite magövningar, fläsket ska bort innan JULI!
Efter ca 40 minuters träning så tappade vi upp ett varmt bad, tände ytterligare ljus och droppade i babyolja i vattnet. Nu är vi lena som barnrumpor båda två och ska strax krypa ner i sängen för att se några avsnitt av serien TRE KRONOR - Nostalgi!
Godnatt kära vänner, i morgon är det en ny dag och nya möjligheter!
TRO
HOPP 
KÄRLEK